tankar som snurrar... men jag är rädd
Jag har ingen kontroll över mina känslor. John har verkligen bestämt sig och jag ser ju att han hela tiden frsöker få mig att må bra, men jag vet inte. Det är inte han det är fel på heller, låter kanske klysigt men det är mig. Jag kan inte kontrollera något längre och jag vet inte ens varför jag är såhär. Det känns som att det ska ta slut och det knäcker mig för han är en av dom jag bryr mig om allra mest. Jag vill inte att det ska ta slut!
Ena sekunden är allt bra, vi skrattar och skojar som alltid. I nästa blir jag helt tyst för om jag säger något eller ens tänker något kommer jag börja gråta. VAD ÄR FELET??!? Blir ju förbannad på mig själv! Vad vill jag ens?
En tanke som slår mig är om allt detta är för att John tar examen nu och han är helt förvirrad vad hanska göra. Ska ha flytta till Linköping, Uppsala eller stanna i Eskilstuna? Jag blir helt förvirrad. Känns som att en del i mig vet att han kommer byta stad och om/när han gör det är det slutet på oss. Det är lika bra att slå av på känslorna nu liksom. För bara några dagar sedan pratade vi om att flytta ihop?! Låter ju hur konstigt som helst när man läser denna text! Men jag vill det, jag vill bo med honom.
Hmm.. Genom att skriva denna text har jag nog kommit underfund med att jag är rädd! Rädd att bli ensam! Ja, är nästan hundra nu för där höll tårarna på att falla.. måste prata med John om det!
