Efter regn kommer solsken
Jag gillar mitt liv på så många olika sätt: jag har i stort sett en underbar familj, ett härligt jobb som jag trivs med och så har jag fina vänner. Mitt liv är alltså som de flesta andras här i världen.
Allt är bra utåt och jag är faktiskt nöjd med att det är så, tror jag.
Jag vet inte hur mitt liv skulle se ut om alla visste att jag hade det jobbigt, jag tror nästan att det skulle vara värre men å andra sidan så skulle jag kanske bli mer förstått i vissa sammanhang.
Jag hade kanske inte haft det lika jobbigt i skolan då och jag hade kanske haft mer vänner. Ändå så tror jag att det är bra som det är, de vänner jag har är här för att de gillar mig och inte för att de tycker synd om mig, och jag tror att det är så jag vill ha det faktiskt.
Jag har mina tre bästa vänner, mina systrar, och de kan jag prata med om allt, det vet allt om mig och vad jag går igenom, precis som jag vet allt om de och vad de går igenom, iprincip.
Min närmsta vän vet nog om att jag har det jobbigt, men jag tror inte hon vet hur jobbit jag ibland har det. Jag tror inte jag vill visa det heller.
Den enda jag har visat det för svek mig så jag vet inte om jag vill gå in på det med någon igen, jag vill men kan inte.
Om man kommer mig tillräckligt när, behöver inte alls vara långt, så vet man. Det är inget jag pratar om. Förr trodde jag att ingen skulle bry sig om jag berättade men jag har ändrat den synvinkeln, jag tror visst att folk skulle bry sig om jag berättade, men de kanske inte vet hur man ska tackla det. Det vet ju inte ens jag.
Jag vet inte om det är någon i min omgivning som har samma problem hemma som jag, för likt som mig så är det ingen som går och pratar om något sådant. Det är inget man tar upp, det är bara där, det är bara så.
Antigen så lever man med det eller så tar man avstånd, det finns inget däremellan. Inte vad jag vet, inte än.
Det kanske blir på något annat sätt när jag flyttat hemifrån, men jag vet inte. Det blir säkert lättare efter man flyttat hemifrån.
Det är alltid den som är äldst som får ta med skit, och just nu är det jag. Vill jag flytta hemifrån? JA! Vill jag lämna min lillasyster? NEJ!
Jag förstår nu vad min stora syster har menat med att hon har skyddat oss. Nu vill jag skydda min lillasyster. Jag vill rädda allt, vill vara världens bästa skyddsnät för henne, men jag vet att saker och ting kommer att slippra igenom, och det gör mig ledsen!
