Michaela Persson

Jag har känt mig så himla glad och tacksam ett tag nu, men det känns som att alla gamla obehagliga känslor har kommit tillbaka. Jag vet inte när men jag tror att det var när jag pratade med Carro och Patrik sist. De får en att verkligen känna på djupet, hur mår jag egentligen? Det här är två personer som jag inte har känt länge, som jag bara har träffat några gånger men som jag ändå har fått en sådan tillit till. Två personer som faktiskt bryr sig och vill höra på allt jag säger, som vill diskutera och förstå.

Patrik vill nog höra mest för att kunna förstå pappa, men jag känner ändå att han stöttar oss alla.

Carro känner jag mest tillit till, men det är för att hon har varit med om liknande händelser som jag. Hon förstår.

 

Jag har pratat med både Lisa och Hannah om detta. 

Jag tycker det är så svårt, för de förstår nog inte mig. I alla fall inte Lisa.

Hannah har jag egentligen inte pratat ordentligt med, bara berättat det värsta som hände men sen ville jag sova så vi diskuterade inte ut allt. Jag ska nog be om ursäkt till Hannah om att jag ens berättade något för henne, stackare som säkert inte var beredd på något sådant här alls. Jag vet ju inte hur mycket hon vet. Nej, det blir att be om ursäkt, har får dåligt samvete.

 

Ja, mitt liv är komplicerat. Det har det alltid varit och det känns som att det alltid kommer vara det.